#8: Berättelse om Signe Christina Pehrsdotter som avrättades 1741

Berättelse om Signe Christina Pehrsdotter som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur

Källor

Visarkivets vis- och låtregister
1734 års lag, Missgärningsbalken
Justitieprotokollet för Göteborgs rådhusrätt 1741 7/9 (vol. AIb:14)
Göta Hovrätt Huvudarkivet, C IX CB: 2 (roteln) och B II A: 45 (brottsmålsutslag)
Andersson, Hans, Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita. Skillingtryck om brott och straff 1708–1937, Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur, Uppsala, 2006

Manus

Aron: Innan du bestämmer dig för att lyssna på det här avsnittet vill vi utfärda en varning. Berättelsen om Signe Christina Pehrsdotters liv innehåller både sexuella övergrepp och incest och är om möjligt en ännu sorgligare historia än de vi brukar ta upp här i podden. Hennes och andra utsattas öden förtjänar att inte falla i glömska.

Elin: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita är titeln på en bok om skillingtryck som jag satt och bläddrade i när jag fick syn på boktitelns ord i en av vistexterna. Varför valde författaren just dessa ord till sin titel, undrade jag. Nedanför texten skrev författaren, rättshistorikern Hans Andersson, en kort kommentar om visan:

“Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.”
Hans Andersson

Jag tänkte först att detta måste vara en påhittad historia. Men efter lite efterforskning gick rättegångsprotokollen faktiskt att finna. Och förutom skillingtrycket är rättegångsprotokollen den enda källa vi har till detta avsnitt.

Aron: Du lyssnar på “en visa om ett brott”, en podcast om skillingtryck, och här följer berättelsen om Signe Christina Pehrsdotter, som för bedriven blodskam med egen fader utstod sitt rättmätiga straff på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741.

Signe Christina Pehrsdotter föddes år 1708 eller 1709, sannolikt i Christiansund i Norge. Hennes mor hette Inger Christensdotter och hennes far Pehr Amundson Biörkeland. Han föddes ungefär år 1676. Vi vet ingenting om Signes liv före den dag som kom att nämnas under en rättegång ungefär 20 år senare.

Signe var endast 14 år när hennes far en dag befallde henne att gå ut i skogen för att plocka bär. Även fadern gick ut i skogen. I rättegångsprotokollet står det att han är i skogen för att “skiuta” vilket överensstämmer med visan där det står att han är i skogen för att skjuta fåglar. I faderns eget vittnesmål berättade han att han hade tagit henne fast och därefter, för första men tyvärr långt ifrån sista gången, våldtagit henne.

Signe Christina Persdotter berättade själv i rätten hur hennes far “missbrukat sin faderliga makt och myndighet och emot hennes vilja med våld främjat sin onda lusta.”

Vid ett senare tillfälle försökte Signe fly från sin far och begav sig till sin farmor. Men fadern hade snart kommit efter henne. Väl där hade han hotat att skjuta ihjäl Signe om hon inte underkastade sig hans våld. Han hade då uppvisat sådant raseri och sådan grymhet att farmodern hade så gott som tvingat Signe att “bevilja honom hans onda upsåt”. Signe hade inget val. Vi läser ur rättegångsprotokollet: “Hon kände vederstyggelse och afsky för det med fadren plägade syndfulla umgänget, men likväl måst hon vara hans våld undergifven”.

Och övergreppen fortsatte.

I visan sjungs det om hur Signe pratar med sin mor om övergreppen, men det enda som står nämnt om modern i rättegångsprotokollen är att hon ännu levde då Signe, efter flera års övergrepp, blev gravid.

När fadern förstod att Signe var havande insåg han att de måste lämna landet. De reste till Sverige, närmare bestämt Källviken i Bohuslän, där barnet föddes år 1728 eller 1729. Det verkar som att de uppehöll sig där några år innan de flyttade till Haga vid Göteborg.

Under åren som kom födde Signe ytterligare fyra barn. Vid rannsakningen i Göteborgs rådstugurätt i september 1741 var hon gravid med ett sjätte barn. Av hennes fem barn var endast en flicka i åttaårsåldern kvar i livet. Rådstugurätten rekommenderade att “Barnen, till undvikande af förargelse, bör skaffas till någon annan ort därest denna onda giärningar okunnig eller åtminstone mindre bekant är.”

Hur det gick till när Per och Signe häktades vet vi inte, men från protokollen kan vi utröna att andra hade blivit misstänksamma över deras samleverne och då antagligen angivit dem till lagen. Men vi vet att båda häktades och anklagades för blodskam, ett brott som vid denna tid var belagt med dödsstraff.

Signe var vid tiden för rannsakningen 33 eller 34 år gammal.

Rådstugurätten fann det nödvändigt att kalla in stadens jordgumma, alltså barnmorska, för att undersöka den arresterade Signe Christina Pehrsdotter, för att bedöma om hon var gravid. Den 7 september 1741 attesterade jordgumman Margaretha Lutterberg att Signe var gravid i sista månaden och att hon skulle föda “med fjorton dagar över eller under kan ej så noga säjas”.

Pehr Amundson erkände i rätten att han hade våldtagit sin egen dotter. Även Signe Christina vittnade i rannsakningen om att hennes egen far hade begått övergrepp mot henne.

Rättens utslag var att Pehr Amundson gjort sig skyldig till blodskam, enfalt hor samt våldtäkt på sin egen dotter. Han dömdes i enlighet med missgärningsbalken i 1734 års lag, 59 Capitlet paragraf 1 och 5 samt 22 Capitlet, paragraf 19 till att halshuggas och steglas.

I en en av de kommande verserna sjunger visans Signe att “Duvungar blå inte kommer från korpäggen vita.” ett ordspråk som kan liknas vid den mer moderna varianten “äpplet faller inte långt ifrån trädet”. Men det finns inget i rättegångsprotokollet som stödjer att Signe ansåg sig medskyldig. Hon nekade till brott och uttryckte att hon haft vederstyggelse och avsky för det fadern gjorde men att hon inte haft något val, samt att hennes samvetes övertygelse var att deras gärningar var en grov synd.

Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas.

Men rätten lät sig inte övertygas. Vi citerar:

”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.”

Rätten påstod även att hon aldrig sökte undfly hans vederstyggliga umgänge. Hon angav aldrig fadern till lagen utan det var först när andra blev misstänksamma och hon sattes i häkte och ställdes inför rätta som hon hävdade att hon var ovillig och oskyldig till de gärningar som ägt rum under så lång tid.

Av dessa anledningar fann rådstugurätten i Göteborg att Signe Christina Pehrsdotter för sin begångna blodskam och för enfalt hor skulle dömas till att halshuggas och på bålet brännas.

Eftersom domen var dödsstraff prövades fallet i Göta hovrätt i Jönköping. Rättegångsprotokollet från hovrätten är daterat den 15 oktober 1741 och är på fyra sidor. Rätten konstaterar att de anklagades erkännanden överensstämmer med de vittnesmål som inhämtats från Norge. Det gick således att konstatera att dessa personer hade begått blodskam och enfalt hor. Fadern hade dessutom begått våldtäkt på sin egen dotter. Hovrätten fastställde rådstugurättens dom att Per Amundson Biörkeland skulle ”för dessa grova och vederstyggliga brott och missgerningar, seg sjelv till välförtjänt straff och androm till skräck och varnagel, halshuggas och steglas. Samt hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.”

Avrättningen ägde rum på Göteborgs rättarplats den 9 december 1741.

Dagens visa är inte framförd i sin helhet. Utöver de tjugo verserna framförda i detta avsnitt så finns det ytterligare nio verser.

Visan framfördes med den i skillingtrycket angivna melodin:

Förestält uti en Botferdig Klagevisa och sjunges som: Himmelsriket liknas vid tijo Jungfrur.

Varken författare eller tryckeri anges i skillingtrycket. Visan uppges vara tryckt ”i år” vilket tolkats som år 1741.

STORT TACK till Qaryn Eng och Knapp Karin Norrfors som hjälpt oss med inspelning av musik till detta avsnitt. Tack även till Viktor kronmar som gjort ljudmix av musiken till avsnittet.

Och sist, men inte minst, stort tack till dig som lyssnat!

Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur

O Herre Gud jag klagar för dig,
Min sorg gör mig stor möda
Utan du av nåde hugsvalar mig,
Så är jag alldeles öde;
Gud nåde oss syndare arme.

Olycklig stund jag födder var,
Vad vill jag min Herre Gud svara,
Jag klagar mest på min egen far,
Mig förde i dödsens snara:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag var som nogaste tretton år,
Som rosen nylig upprunnen,
Min Fader odygdelig efter mig går,
Att odygd bedriva i Lunden:
Gud nåde oss syndare arme.

Min fader sade till mig så:
Vi skole åt skogen gånga:
Där vill jag skjuta fåglar små
Och starar skolom vi fånga:
Gud nåde oss syndare arme.

Han hade med sig ett täckeverk,
Samt andra Klenoder små,
Odygden hos honom var så stark,
Som Satan hittat uppå:
Gud nåde oss syndare arme.

Han frestade mig med orden så,
Jag skulle nu göra hans vilja,
Då kunde jag ej där på förstå,
Vad som han hava ville:
Gud nåde oss syndare arme.

Där tog han mig med våld och makt,
Och sig ej mera vörda,
Jag tänkte han hade i akt,
Att han mig ville mörda:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag klagar det för min Moder kär,
Det snaraste som jag kunde,
Huru min Fader i skogen där,
Mig skämde uti den Lunden:
Gud nåde oss syndare arme.

Då nu min Moder detta förstod,
Som hon på mig kunde märka,
En skräck hon fick i sinne och mod,
En pil uti sitt hjärta:
Gud nåde oss syndare arme.

Min kära Moder med ängslan stor
Hon svarade mig här på,
Låt ingen människa på denna jord,
Det höra eller förstå:
Gud nåde oss syndare arme.

Hon sände mig till min Faders Mor,
Hon skulle mig tukta och lära,
Och så sin Son med hårda ord,
Honom lagen förebära:
Gud nåde oss syndare arme.

Det kunde dock icke bliva där vid,
Men synden dagelig ökte,
Min Fader lämna mig där ej frid,
Men stundelig mig försökte:
Gud nåde oss syndare arme.

Då gick han om med listighet stor,
Jag skulle honom hemfölja,
Och leva så i samma hor,
Sanningen må jag ej dölja:
Gud nåde oss syndare arme.

Det stod så mest uti fyra år,
Tills namnen kom uti rykta,
Då syntes honom bäst, han, Fadren vår,
Vi skulle av landet flykta:
Gud nåde oss syndare arme.

Ack att jag hade varit så säll,
När jag med Fadren rymde,
Att jag hade farit nordan om fjäll,
Uti de kallaste gömme:
Gud nåde oss syndare arme.

Som vi nu tre på flykten tar,
Och skulle av landet rymma,
Hin onde och ett sodome-Par,
Jag kan det ej förglömma:
Gud nåde oss syndare arme.

Som vi sålunda rymde bort,
Och Fädernes landet lämna,
Vad mera ont i vägen blev gjort,
Det vill jag nu icke nämna:
Gud nåde oss syndare arme.

När som vi kom i ett främmat land,
Där ingen oss klarligen kände,
Min Fader han blev till en Tyrann,
Sitt sinne han snarligen omvände:
Gud nåde oss syndare arme.

Min fader utan girighet snöd,
Drev mig i arbet att slava,
Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd,
Med Räfsa, Skära och Grava:
Gud nåde oss syndare arme.

När ändat var då Sommaren lång,
Och snön över bergen månd’ ligga,
Så drev han mig ut förutan all trång,
Jag skulle på landet tigga:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag giver mig skyldig också,
Ty får vi bägge nu lida,
Ty aldrig kommer duvungar blå,
Utav korpäggen vita:
Gud nåde oss syndare arme.

En neslig död har jag förtjänt,
Det kan jag nu besinna,
Ty domen är allt skreven och pränt,
Gud tröste mig arma Kvinna:
Gud nåde oss syndare arme.

Min smärta giver mig ingen ro,
Min sorg till Månen uppräcker,
Mitt hjärta är vordet en pile-sko,
Som hanen den mig uppväcker:
Gud nåde oss syndare arme.

När sorgeröster på högsta står,
Min ögon rinna som floder,
Mig trösta min dotter är åtta år,
Och säger: Gråt icke Moder:
Gud nåde oss syndare arme.

Imorgon bittida när solen uppgår,
Skall jag åt torget löpa.
Där ligger de fiskebåtar små,
Där får jag fiskar att köpa:
Gud nåde oss syndare arme.

Min dotters frågor, de kränker mig mest,
Och sätter mitt hjärta i klämma,
Vi Fader och Moder i länkar är läst,
När andra de löpa och ränna:
Gud nåde oss syndare arme.

Evad som vid likprocessen sker,
När vi skole hädan fara,
Så många ögon som där på ser,
I tager eder till vara:
Gud nåde oss syndare arme.

Jag levat i bång, och stadig strid
Som grannarna veta berätta,
Min Fader och Man med yxa och kniv
Så mången gång mig anfäkta:
Gud nåde oss syndare arme.

Gud fägne nu var redlig Präst,
Som väl med oss ville tala.
Vår söte Frälsare känner oss bäst,
Han vill våra själar hugsvala:
Gud nåde oss syndare arme.