#7: Mordet på Sven-Peter i Idehult

Podcast: Play in new window | Download

Subscribe: RSS

Visan om Sven-Petter som blev mördad på sin gård i Idehult den 16 mars 1921. Maskinskriven, Rödeby hembygdsförening. Melodi komponerad av Cattis Olows. Musiken i avsnittet är mixad av Viktor Kronmar.

Historien om hur Sven-Peter Gustafsson mördades i Idehult 1921 av sin svåger Ernst Gottfrid Gustafsson. 

Blekinge läns tidning 17 mars 1921:

”Idehult är en liten by, belägen i norra delen av den stora Rödeby socken. Vägarna dit äro både besvärliga och dryga. Trakten gör ett dystert intryck. De få gårdar och hus, som äro spridda här och var i den skogiga och starkt kuperade terrängen göra ofta ett tarvligt intryck och den ödslighet som alltid ligger över en karg och mager trakt tränger sig starkt på en. Uppe i idehult märktes det genast att något ovanligt var å färde. Människorna stodo i klungor utanför husen och det blodiga dramat hos lantbrukaren gustafsson var naturligtvis det allmäna samtalsämnet. Man fick ett starkt intryck av hur allas sinnes upprörts av den hemska händelsen. Den mördade hade varit en allmänt aktad och avhållen man, medan hans baneman varit mycket illa ansedd. Händelsen kom icke fullständigt som en överraskning för ortsbefolkningen.”

Lantbrukare Sven Peter Gustafsson föddes i Strömsberg i Rödeby Socken i östra Blekinge år 1875. Som ung tjänade han som dräng hos lantbrukare i orten och därefter for han till Amerika där han samlade en liten förmögenhet. Hemkommen köpte han en gård i Idehult som han genom arbetsamhet och omtanke gjort till ett riktigt litet mönsterbruk. Gustafsson beskrivs som en aktad man, vänsäll och redlig med en stor vänkrets. 

I Juli 1908 gifte sig Sven Peter med sin Ida Mathilda och i oktober samma år fick de sitt första och enda barn Ester. Med Ida Mathilda kom även hennes yngre bror in i Sven Peters liv. Broderns namn var Ernst Gottfrid Gustafsson.

Gottfrid som han sedermera kallades föddes 1884 i Kroksmåla i rödeby församling. Han vistades i föräldrahemmet till sitt sjuttonde år då han kom i tjänst hos en lantbrukare. Gottfrid hade därefter anställning på ett flertal järnvägsbyggen och andra arbeten i olika delar av landet tills han 1903 första gången reste till Amerika där han stannade i 5 års tid, varefter han återvände till Sverige. 

Redan första gången när han kom från Amerika märkte hans mor att han hade förändrats. ”Han hade blivit konstig.”

Under följande år arbetade Gottfrid bland annat hos agronom Nobling i Karlskrona. År 1911 eller 1912 reste han åter till Amerika. 

Blekinge läns tidning: 

”Denna sista Amerikavistelse blev hans livs olycka. Han ådrog sig nämligen troligen till följd av solsting en hjärnåkomma och blev hemskickad till Sverige.”

Ett vittne berättar att han år 1913 på tågstationen i Spjutsbygd hade sett när Ernst Gottfrid Gustafsson kom hem från sin andra amerikaresa. Han hade då med sig en vaktare som följt honom hela vägen från Amerika. Under färden hem från stationen hade Gottfrid uppträtt mycket besynnerligt och oförtydbart visat att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Även Gottfrids mor som vid tiden bodde i samma hushåll som Gottfrid, vittnade om att när hennes son kommit från Amerika den andra gången var han ännu mera förändrad. 

Trots detta gifte sig Gottfrid i december år 1919 med den fyra år äldre Gerda Svensson. De fick en son i december 1920. I Blekinge läns tidning står det att han ”har med sin hustru två barn”. Gerda födde en utomäktenskaplig son 1914 med ”fader okänd” som alltså skulle kunna vara deras första barn tillsammans.

Det är inga lyckliga berättelser som kom från hemmet Gottfrid Gustafsson. Familjen och flera andra vittnade om hur Gottfrid vid flera tillfällen hotat dem med att han ska döda dem och hur han brutalt misshandlat sin mor och sin hustru. Hans hustru Gerda beskrev hur Gottfrid grälat på henne för minsta anledning och att han var svartsjuk. Ibland hade han fått verkliga anfall. Han hade då blivit kritvit i ansiktet och slog och skrek som en vansinnig.

En gång hade han hotat att hämta en yxa för att använda när han misshandlade dem. Då hade modern skickat bud på en granne som då kommit till hjälp för att lugna Gottfrid. 

Något år innan mordet hade hans hustru Gerda flyttat ifrån Gottfrid eftersom citat” denne uppträtt på ett sådant sätt att hon ej kunde bo tillsammans med honom längre”.

Ej heller den gamla modern hade kunnat stanna i hemmet utan flyttade till sin andra dotter Ida Mathilda och hennes man Sven Peter Gustafsson. Många trodde senare, att det var så det började. Gottfrids hat mot Sven Peter. Men detta var inte det enda, det var även flera händelser fick hatet att fortsätta växa. 

Vid ett tillfälle var Gottfrid berusad och nära på att åka i slagsmål. Sven Peter var närvarande vid tillfället och sökte avstyra bråket varvid han fick tag i Gottfrid som då fick sin kavaj sönderriven. 

En piga i Sven Peters hushåll vittnade om hur fiendeskapen från Gottfrid tydligt cementerades från denna stund och Gottfrids mor berättade hur Gottfrid yttrat att han skulle mörda Sven Peter därför att denne rivit sönder hans kavaj. 

Efter denna händelse växte hatet alltmera och blev slutligen en fix idé hos Gottfrid. Sedermera övergick hatet till paranoia. Gottfrid trodde nu att Sven-Peter var ute efter att döda honom.

Gottfrid började prata med ortens befolkning om hur han ville döda Sven Peter eftersom denne annars skulle döda honom. Men eftersom de visste att han var sinnesrubbad fäste de ej så stor vikt vid orden.

Gottfrids sinnessjukdom hade även vid en läkarundersökning blivit tydligt konstaterad. Man ansåg sig dock icke ha anledning internera honom. Den rådande platsbristen på hospitalen kan också ha påverkat beslutet. 

Sven Peter själv tog väl knappast hoten på fullt allvar i början, men då hotet uttalades i alltmera oförtäckta ordalag började han bli orolig. Till en av sina vänner hade han en gång yttrat: ”jag undrar vart detta ska sluta.”

Det sista året hade Gottfrid sällan haft någon stadigvarande sysselsättning utan ofta anlitat grannarnas hjälp. Hans tal och uppträdande i övrigt gjorde det tydligt att han var mentalt sjuk. Folket i bygden gjorde för vana att gå ur vägen när den inbundne mannen med de stickande ögonen kom och gick. 

Det var runt den här tiden som Gottfrid köpte en revolver samt 100 skarpa skott. Då detta kom ut i trakten började man hysa allvarliga farhågor för att han skulle göra något ont. 

En före detta granne, Otto Karlsson var en av den som blivit hotad av Gottfrid. Otto beskrev senare hur han hört Gottfrid skjuta om nätterna omkring sin bostad. Ottos ägor gränsade till Gottfrids ägor. Gottfrid hade velat köpa en bit av Ottos mark men Otto hade inte gått med på detta. Gottfrid hade då blivit arg och hotat Otto till livet. Och då Otto hade fruktat för sitt liv valde han att sälja sin gård och flytta därifrån. 

Några dagar innan mordet berättas det att Gottfrid varit hos en av grannarna och slipat en kniv. Han hade då förklarat att han skulle använda den slipade kniven för att mörda sin svåger Sven Peter.

Dagen före händelsen hade Otto Karlsson mött Gottfrid. När Gottfrid hade kommit i närheten av Otto Karlsson hade Gottfrid dragit upp en revolver och skjutit ett skott in i skogen. Gottfrid hade de senaste dagarna visat sig mycket orolig och bland annat klagat över att han led av dålig sömn.

På förmiddagen den 16e mars gick Gottfrid mot gården där Sven Peter bodde med  sin familj: 

Blekinge läns tidning rapporterade från rättegången i april 1921: 

Han sägs även ha sagt:

– Jag måste mörda honom nu, sade han bland annat. Ty jag kan inte vänta längre. 

Vid middagstiden kom Gottfrid gående upp till svågerns, Sven Peter Gustafsson, gård. Han gick in och frågar efter husbonden, och fick då veta att denne befann sig i en skogsbacke ca 200 meter från gården, sysselsatt med vedhygge. 

Gottfrid gick dit. 

Efter ett par minuter hörde gårdsfolket två skott uppifrån backen i rask följd efter varandra omedelbart åtföljda av ett hjärtskärande nödrop. Därefter hördes ännu ett skott följt av några halvkvävda nödrop. I vild skräck rusade gårdfolket till närmaste grannarna för att tillkalla hjälp. Man förstod genast vad som hade hänt. Gottfrid hade gjort handling av sina hot.

Blekinge läns tidning, 17 mars 1921:

”Mördaren har fullbordat sitt hemska verk. Men när han ser blodet forsa ur såren på sitt offer blir han vild: han drar sin kniv och tillfogar honom ett par ohyggliga hugg i huvudet och innan han lämnar platsen tar han upp en sten från marken och slår den döende i huvudet tills dödsrosslingarna upphört.”

När Sven Peter låg död lämnade Gottfrid platsen och promenerade lugnt mot sitt hem i östra  delen av byn. På vägen mötte han hemmansägaren Johan Lundberg. Gottfrid hade lugnt berättat för Johan att: 

”Nu har jag skurit ihjäl Sven Peter Gustafsson”  

Det har du väl aldrig, svarade Johan som trodde att Gottfrid som vanligt överdrev.

– Jo det har jag, vidhåller Gottfrid Gustafsson, och jag undrar nu, hur jag skall göra, om jag skall taga livet av mig eller ej. Visste jag, att jag slapp fara illa skulle det få vara som det är. 

Nu gick den hemska sanningen upp för Lundberg. Men då han visste att Gottfrid ej var vid sina sinnens fulla bruk, förstod han att denne måste tagas med försiktighet och yttrade därför endast:

– Du skall inte taga livet av dig; det blir nog inte så farligt. 

Gottfrid hade så fortsatt sin väg mot hemmet. 

Gottfrid framhöll att om han inte hade mördat Sven Peter så hade han själv fallit offer för honom. Det var som om han känt sig befriad från en stor börda. 

När han kom hem till sin stuga stängde han dörrarna och la sig på en soffa medan han inväntade polisen. 

Under tiden hade en mängd människor samlats på Sven Peter Gustafssons gård och polismyndigheterna hade underrättats.

Distriktets landsfiskal, H. Thunberg, kom snarast möjligt i bil från Rödeby. Från Karlskrona kom fjärdingsmannen samt detektivkonstapel Wetterstrand, ridande poliskonstapel Olsson och två andra polismän från Karlskrona. Polismännen igångsatte genast sin undersökning av mordplatsen där allt lämnats i orubbat skick. 

Citat ur blekinge läns tidning den 17 mars:

”Mordplatsen företedde en ohygglig anblick

Denna företedde en hemsk anblick. Den mördade låg framstupa på gångstigen, något tiotal meter från den plats där han stått och huggit ved. Marken var ymnigt bestänkt med blod, och vid en närmare undersökning fann man blodspår som ledde ut i riktning mot vägen. Även vid det korta besöket på den mördades gård sedan dramat utspelats hade mördaren efterlämnat blodspår. Den döde var som nämnts ohyggligt massakrerad. En revolverkula hade gått in strax framom örat på den ena sidan av huvudet och ut på den andra. Ett annat skott hade träffat i ryggen och slutligen hade ett tredje skott gått in på innersidan av högra lårbenet och ut på yttersidan i närheten av knäet. Den mördade företedde dessutom ett djupt långt, knivsår över hjässan, ett krossår i nacken och ett i främre delen av huvudet.”

Sedan undersökning slutförts och upplysningar inhämtats från platsen begav sig poliserna till mördarens bostad.

Vi fortsätter läsa ur Blekinge läns tidning: 

”Några spännande ögonblick då mördaren gripes

Det var en ganska spännande expedition som polismännen nu gåvo sig ut på. Man visste, att Gottfrid Gustafsson var beväpnad med revolver och det var icke otänkbart att han i sitt omtöcknade och upprörda sinnestillstånd även skulle begagna sig av densamma. Polismännen höllo därför sina vapen klara i varje ögonblick. Bilen stannade ett gott stycke från Gottfrids bostad för att icke onödigtvis skrämma upp den efterspanade. Lantbrukaren Sven Karlsson som var en av Gustafssons närmaste grannar och för övrigt en av de få personer som Gottfrid hyste något förtroende för, sändes fram till huset för att söka komma till tals med mördaren. Dörren befanns emellertid stängd, varför Karlsson gick fram till fönstret och ropade till Gustafsson att denne skulle komma ut. ”

Det händelseförlopp som härmed kommer läsas upp har vi fått postat till oss från Rödeby på maskinskrivna papper det finns dock inga uppgifter om vidare källor: Citat: 

”Grannen gick fram och knackade på dörren. 

– Vem är det?

– Det är bara jag, din granne. 

– Jaså.

– Efter en paus

– Vad vill du då? 

– Jo, jag tänkte bara gå upp och höra hur du har det i din bedrövelse. Är det sant att Sven Peter är död? 

– Ja, nog är han det alltid. Jag måste skjuta honom, annars hade han tagit död på mig. Men vem är det du har med dig?

– Ah, det är bara August, men han vill inte gå fram.

– Jaså

– Säg, hur många skott sköt du?

– Det vet jag inte

– Har du revolvern kvar?

– Ja, den ligger här på bordet bredvid mig.

– Du, vill du inte följa med mig hem och dricka en kopp kaffe?

– Jo, det kan jag väl göra. Men vem är det som är med dig? Jag hör någon röra sig. 

– Det är bara Jonne. 

– Jaså. 

Då tyckte poliskonstaplen Gullmén att väntetiden blev för lång. Han steg fram till fönstret:

– Jo, här är polis med också, så det är nog bäst att ni kommer ut. 

– Ja, det skall jag, men tag död på mig fort och plåga mig inte för länge.

Så kom han ut och verkade alldeles förkrossad. Han belades med handbojor och första förhöret tog sin början.”

Han erkände genast men visade ingen ånger. Han beskrevs snarare som ”nöjd och belåten. Det tycktes som om den hemska gärningen verkat befriande på honom. I bostaden fann man strax mordvapnet, en kraftig revolver av browningtyp samt en del ammunition. Gottfrid hade fortfarande blodet kvar på sina händer. 

Efter ett uppehåll på den mördades gård förde poliserna Gottfrid i handbojor till Karlskrona där han införpassades till straffängelse. 

En tid senare, när målet uppropades var intresset stort.  Tingssalen var fylld med nyfikna människor. Bland de närvarande var Gottfrids mor, Ingrid Petersson, samt hans hustru Gerda Gustafsson. Särskilt modern var under rannsakningens gång djupt rörd och hade svårt att hålla sig uppe.

Den häktade föreföll synnerligen litet berörd av vad som förekom. Han följde visserligen förhandlingarna med intresse och passade då och då på att göra inlägg men dessa var emellertid oftast virriga. Gottfrid levde fortfarande i den föreställningen att vad han gjort var nödvändigt för att han skulle få behålla sitt eget liv. 

När Gottfrids mor, Ingrid Petersson, hördes var hon alldeles uppriven av sorg.

Efter överläggning resolverade rätten att målet skulle förklaras vilande tills fängelseläkarens och medicinalstyrelsens prövning slutförts. Ernst Gottfrid Gustafsson skulle kvarstanna i häktet. 

 Sölvesborgstidningen torsdagen den 14 juli

”Idehultsmördaren straffri

Östra häradsrätt har nu meddelat utslag i målet mot den för morddramat i Idehult, Rödeby socken häktade Gustafsson. Som bekant hade medicinalstyrelsen i sitt utlåtande förklarat gustafsson vara i saknad av förståndets bruk vid dådets utförande och förordnat om hans intagande på hospital. I enlighet därmed har häradsrätten förklarat Gustafsson strafflös och överlämnat honom till vederbörande myndigheter att om honom ta vård så att han ej må bliva vådlig för den allmäna säkerheten.”

Vad som därefter hände med Gottfrid Gustafsson är oklart. 

I Rödebys församlingsbok fanns Gottfrid inskriven i registret för ”Sinnessjuka”. Det står där att han vårdades på Västerviks hospital.

Ernst Gottfrid Gustafsson dog bara 6 år efter mordet, den 13 augusti 1927 i Västervik. I dödsboken står dödsorsaken: Insania.

Visan om Sven-Petter som blev mördad på sin gård i Idehult den 16 mars 1921.

Vi vet inget om tillkomsten av denna text eftersom vi fick den skickad till oss på ett maskinskrivet papper från Rödeby hembygdsförening. Det finns inget angivet datum så vi vet inte när texten författades eller av vem. Vad gäller textens författare så citerar vi visans sista textrad: ”mitt namn det får ej nämnas ej heller bliva sport”.

Melodin till visan som den är framförd i detta avsnitt är komponerad av Cattis Olows från Karlskrona som en gång fick i uppdrag att skapa en melodi till texten om Sven Peter för att kunna framföra visan under en berättarkväll för föreningen Berättelser under eken. Stort tack Cattis för att vi får använda denna melodi i avsnittet!

Visans text:

Ett rop från orten skallar ett drama timat har
som jag nu här omtalar för eder och envar
det var en vacker vårdag i mars den sextonde
och året nittonhundra vi skriver tjugoett

Den mannen som blev mördad var ute på sin gård
som vanligt han arbeta och munter glad i håg
och mördarns namn var Gottfrid som jag omtala vill
Han hade köpt revolver med skarpa skott därtill

Den dag som saken hände som jag omtalat har
kom Gottfrid med revolvern han denna dolder bar
han fråga så i hemmet var som husbonden var
när frågan blev besvarad han klar till handling var

Han möter då Sven-Petter som tänkte vända hem
men vägen blev förkortad av Gottfrid svågern sin
så löd de hemska skotten de fyra som han sköt
med tvenne skott han träffar ur såren blodet flöt

De hemska nödropsorden som människor aktar på
de hördes vilt på orten låg mig nu hemåt gå
Men Sven-Petter kunde sen inte säga mer
ty mördarn drar fram kniven och honom sönderskär

När mördarn sedan finner att han ej livlös är
då hittar han på marken en sten som dödlig är
med denna slog han honom i huvudet med fröjd
och sedan Rödeby klockan förkunnade hans död

När han sen detta gjort som han sig förutbestämt
så tänker han på hemmet och vad som hade hänt
han var nu fullt belåten med denna gärningen
och fråga alltså någon skall jag mig skjuta själv?

Men han fick detta svaret: Ack nej gör inte så
ty bättre är bli straffad det kan du väl förstå
Med dessa ord så vräktes hans onda sinne bort
han vänder så mot hemmet där vistelsen blev kort

ty redan samma dagen som mordet timat har
från staden kom poliser och även landsfiskal
och fast blev mördarn tagen ty själv han hemma var
han öppnade själv dörren och lät sig själv tas

sen kläddes han i bojor som honom binda fick
emellan två detektiver till staden färden gick
där blev han så inneburad uti sitt framtidshem
där blev han slutrannsakad och där fick han sin dom

och domen blev för gottfrid alltså på hospital
som Gottfrid själv bevisat så var han ej normal
och nu så har jag kommit till visans sista ord
mitt namn det får ej nämnas ej heller bliva sport

Källor

• Blekinge läns tidning 1921-03-17, 1921-03-18, 1921-04-08
• Sölvesborgstidningen 1921-07-14
• Otryckt material från Rödeby hembygdsförening
• libertyellisfoundation.org
• Uppgifter om födelsedatum, giftermål, dödsfall m.m. från Riksarkivet, ffa Rödeby socken.